Så, nu har jag gjort mitt 495:e försök att börja blogga, får se hur det går den här gången. Egentligen tänkte jag faktiskt försöka använda denna blogg mest för mig själv, som en sorts dagbok och minnesbank.
Så, idag har jag träffat mina fina barndomsvänner (egentligen från högstadiet, men whatever) och ätit lunch på Imperiet. Som vanligt urskiljde jag mig ur gruppen genom att inte ta samma clubsandwich som de andra. Prat om allt möjligt, men givetvis snacket om barn som alltid får mig att fundera, vill jag eller vill jag inte? Och blir man verkligen så där fast vid dem som dom säger? Att man saknar dom så fort man är borta från dem? Givetvis var min mammas kärlek det bästa jag visste, vilken fantastisk känlsa, den där ovillkorliga fantastiska känslan. Men, är det värt allt det där andra för att få den känslan? Är det varför vi lever? Vad är då syftet med de som inte kan få barn?. Och antagligen är det en fördel om man lever med någon man älskar för att det ska kännas rätt. Eller välja att helt skaffa barn med någon/några där det mer blir en affärsmässig uppgörelse, vilket är min backup. Min relation, kommer kräva ett helt eget inlägg, det kommer nog i sinom tid.
Efter lunchen mötte jag upp en självfrände, en nyare bekanskap, men som klev in i mitt hjärta och stannade där. Hon är beviset för att lyckade männsikor inte alltid får en enkelt och lyckligt liv. Hon är en fantastisk fasad, men ett fint hjärta. Hon får mig att må bra, för det finns en genuin känsla nånstans i henne. Även hennes berättelser om sin lyckade vänners upp och nergångar får mig att känna att livet är verkligt för de flesta trots allt.
Min tid som gräsänka är snart över, hur det ska gå vet jag inte. Hur ska jag leva mitt liv? Vad är viktigt? Svåra frågor. Kanske kan få rätsida genom att skriva. Har ju faktiskt inte vågat göra det på allvar på en lång tid. Är det kanske dags nu?
Så, idag har jag träffat mina fina barndomsvänner (egentligen från högstadiet, men whatever) och ätit lunch på Imperiet. Som vanligt urskiljde jag mig ur gruppen genom att inte ta samma clubsandwich som de andra. Prat om allt möjligt, men givetvis snacket om barn som alltid får mig att fundera, vill jag eller vill jag inte? Och blir man verkligen så där fast vid dem som dom säger? Att man saknar dom så fort man är borta från dem? Givetvis var min mammas kärlek det bästa jag visste, vilken fantastisk känlsa, den där ovillkorliga fantastiska känslan. Men, är det värt allt det där andra för att få den känslan? Är det varför vi lever? Vad är då syftet med de som inte kan få barn?. Och antagligen är det en fördel om man lever med någon man älskar för att det ska kännas rätt. Eller välja att helt skaffa barn med någon/några där det mer blir en affärsmässig uppgörelse, vilket är min backup. Min relation, kommer kräva ett helt eget inlägg, det kommer nog i sinom tid.
Efter lunchen mötte jag upp en självfrände, en nyare bekanskap, men som klev in i mitt hjärta och stannade där. Hon är beviset för att lyckade männsikor inte alltid får en enkelt och lyckligt liv. Hon är en fantastisk fasad, men ett fint hjärta. Hon får mig att må bra, för det finns en genuin känsla nånstans i henne. Även hennes berättelser om sin lyckade vänners upp och nergångar får mig att känna att livet är verkligt för de flesta trots allt.
Min tid som gräsänka är snart över, hur det ska gå vet jag inte. Hur ska jag leva mitt liv? Vad är viktigt? Svåra frågor. Kanske kan få rätsida genom att skriva. Har ju faktiskt inte vågat göra det på allvar på en lång tid. Är det kanske dags nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar