Dag 2. Första kärleken

Vi bodde nästan grannar, i alla fall på samma gata.

Våra mammor var vänninor och våra pappor hjälptes åt med takskottning, gräsklippning och staketmålning. Vi firade varandras födelsedagar, lekte med He-man-gubbar, byggde om grannens stenmur till ett rymdskepp och tävlade om vem som kunde göra snyggast bromsmärken med cykeln. Du var pappa till mina dockbarn och jag var hemligt förälskad i dig.

Kanske var du lite småkär i mig, kanske var jag bara en lekkompis, jag fick aldrig veta.

Efter några år flyttade jag och vi började leva helt skilda liv med 10 mils avstånd. Men du stannade i mina tankar. Vi sågs några gånger på stan under tonåren, men du var ju några år äldre så jag vågade bara säga hej. Men, så, under en singelperiod för några år sedan träffades vi igen som vuxna, och vilket möte med en soulmate! Vi pratade ofta och länge om allt vi båda gillade och ett tag hade tiden stått stilla. Vi hade flera fantastiska möten under några veckor och som du sa, jag var din drog som du inte kunde sluta knarka...

Men det blev inte vi. Varför tänker jag inte gå in på nu. Fast du är min första kärlek och ibland tror jag att vi kanske kommer ha såna här möten genom livet. Kanske blir vi gamla på samma ålderdomshem när våra kära gått bort. Vi kommer sitta i varsinn gungstol och prata om allt som är oss och känna oss hemma. Höga på den kärlek som jag aldrig tror kommer rosta.